torsdag 16 juli 2009

Konsten att se saker ur andra människors ögon

Jag har en vän.
På senare tid har vi börjat göra affärer ihop.
Jag vet att han ser världen ur sitt perspektiv, har svårt att se vart krusningarna på vattnet leder.

Idag ringde jag honom,
försökte förklara att jag som försöker starta en ny karriär blir påverkad av hans sätt.
Av hans prioriteringar.

Han ser inte det,
och det driver mig galen.

Jag meddelade honom att han har trampat över en gång för mycket.
Att jag som vän inte accepterar det.

Men nu kommer ju givetvis flera problem i kölvattnet.... Affärerna, mina två kompanjoner...

Men jag kan bara vara ärlig mot mig själv, för jag är den som ska leva resten av mitt liv.

lördag 30 maj 2009

Dag och natt

Om dagen är jag den sprudlande energin,
sveper in,
rycker med allt och alla.
Ett leende som är innerligt,
som älskar livet och människorna.

Om natten vaggar jag mig själv till sömn,
omfamnad av armar som borde varit någon annans.
Tårar strömmande ner för mina kinder.
Rädslan som växer sig stark och sakta
äter upp mig inifrån.

onsdag 20 maj 2009

Känslan av att vara älskad på avstånd

Det slår mig som så många gånger förr.
Människor, främst män, som säger vilken fantastisk person jag är.
När jag så slutligen vågar tro på dem, släpper dem in på livet - så finns de inte där när jag behöver dem som mest.
Jag inser att det är omöjligt för dem att veta vad jag känner om jag inte förmedlar just detta, men det är där det brister. De går aldrig att nå just när jag behöver säga de ord som tynger ner mig.

Var gång svär jag på att aldrig släppa in någon mer, att den enda man kan lita på är sig själv.
Samtidigt värker mitt brustna hjärta efter en varm famn, oftast en specifik som tillhör den person som jag just uteslutit ur mitt liv.

Nu står jag här igen, förvirrad, övergiven. upprörd, vansinnig... I tre dagar har jag gråtit mig till sömns. De två första försökte jag nå en vän, utan att lyckas. Jag skrev till denne, förklarade vad jag kände. Än ligger telefonen tyst på sin klyka.

tisdag 19 maj 2009

Hysteriska våp och ultraljud

Varför blir jag bemött som ett hysteriskt våp med psykosomatiska åkommor?

Jag har ont, jag gillar inte att gå till sjukhus. Jag drar mig för det, bara det faktum att jag sitter framför den vita rocken innebär att saker gått väldigt långt.

Saker har tett sig ljusare, jag äter ytterligare supplement, min energi har växt sig starkare men det finns dagar då jag inte orkar något alls. Jag har ont minst en gång om dagen och jag tillgodoser mig inte den näring som jag behöver. Skulle allt det komma från mitt huvud?

Jag börjar tro det snart. Varje gång jag möts av en ny läkare så möts jag av samma blick, eller snarare en tillbakaryggning. Jag är för ung, jag stämmer inte in i miljön de har skapat där för sig själva.

Låga blodvärden, brister, men inget kan ses genom undersökningar.

Idag hörde jag domen, den som fälls när de står maktlösa. När det invecklade diggetionssystemet sätter deras kunskaper på prov- "så du har IBS".

onsdag 22 april 2009

Förbannade Strebers

Saker började vända, jag började må lite bättre. Hade lite mer energi. Plötsligt blir det bakslag. Huvudet är med, men kroppen vägrar samarbetar. Efter många turer har jag fått komma in till mag- och tarmkliniken. Där får jag en äldre herre tilldelad som min läkare.

Det tar inte lång stund innan jag inser att den här människan lyssnar, men på ett litet nedvärderande sätt. Ställer samma fråga flera ggr för att se om min respons ändras. Han frågar om allt, allt från fysiskt tillstånd till miljön runt omkring mig. Jag förklarar men får intrycket av hans svar att han anser att detta är mkt troligt psykiskt relaterat.
Jag svarar att jag vet inte, det är därför jag ber om hjälp.

Till slut bryter jag samman när jag får kommentaren "men om du planerar inför hösten som om du vore frisk, då kan du ju inte tro att du lider av ngt allvarligt?"
Vad svarar man på det? Jag hulkar fram att jag måste ha ngt att greppa efter, annars kommer jag tyna bort. Jag måste ha ngt att se fram emot.

Har jag läst på om hur magen fungerar? Jag svarar att jag inte sitter och letar sjukdomar på nätet, det är lätt att tillskriva sig själv symptom som inte finns där.
Till svar får jag att han inte håller med, att det är bra att hålla sig informerad. Jag svarar att jag inte är utbildad inom området och därför inte vill ställa några felaktiga diagnoser.


Efter undersökningen är klar, då läkaren blir förvånad över att det gör ont när han paplperar, så är tonen en annan. Jag ska komma ihåg att jag alltid kan ringa om det är något... Att de finns där.

onsdag 25 mars 2009

Jämställdhet

Ibland blir diskussionen så het kring vad som är kvinnligt och manligt, om gränser ska suddas ut eller om man ska behålla definitioner och tillåtas "flyta över", att en aspekt försvinner.
Jämställdheten inom ett kön. Jag tänker då inte med tanke på etisk bakgrund utan mer socioekonomiska förhållanden. Hur samhället är anpassat vad gäller studenter med barn är bara en aspekt. Vad som är accepterat enligt normer och de attityder de kan komma att mötas av på sin egen "arbetsplats".

söndag 22 mars 2009

Myntets två sidor

Myntet har två sidor.
Skuggan måste existera om solen skiner.

Reflektioner

Jag har börjat fundera över mina prioriteringar.
Prioriteringar som jag i själva verket trodde var enkla... De är de på många sätt, men likt så mycket annat finner man en komplexitet bakom den släta ytan.

Jag har så mycket att arbeta med- mitt förflutna, min framtid. Hur jag än vrider och vänder återkommer jag till ordet FRIHET.

FRIHET att uttrycka mig.
FRIHET till att vara kreativ.
FRIHET i att vara obunden.

Men jag är nykter nog att inse att jag inte är obunden.
Mitt förflutna fungerar som bojor. De kedjar mig fast vid de förväntningar av vad jag anses kunna vara. Vad jag skulle kunna göra.

De är min största fiende i jakten efter att få känna mig hel.

Mitt barn,
jag saknar dig så.

torsdag 12 mars 2009

Milla-citat

" Livet är inte en porrfilm, det kommer utan manus"

"Medans vännerna trillar av singelpinnen sitter jag själv kvar med Karlssons klister"

fredag 6 mars 2009

Nu vänder det - YES!

Så har det då äntligen vänt för den här flickan!
Efter månader med sjukhusbesök, samtal och medicinering så börjar vardagen te sig ljusare. Krafter kommer tillbaka och med den lusten att göra saker.
För första gången på VÄLDIGT länge så mår jag OK.
Jag är inte helt frisk, men jag står i diket vid sidan om banan och jag längtar att få komma tillbaka!
13 kg lättare, fortfarande illamående, läkarna fortsätter förbli förbryllade - men ändå!
Mitt kraftigaste instrument verkar fungerar i min favör och det är jag så oerhört tacksam över!

lördag 28 februari 2009

Champagne

Champagne är en krävande dryck
Från tillverkning till hur den avnjuts.
Den speglar min personlighet
Champagne kräver respekt.
Den har sitt eget liv.
Rycks inte bara fram den när det behagas.
Kräver eftertanke, förberedelse och total uppmärksamhet.
Den gör sig bäst i gott sällskap under begränsad tid.

tisdag 17 februari 2009

Likgiltighet

Hur kan man känna en sådan total distans att känslan av ensamhet, av likgiltighet bildar en varm känsla inombords?
Att känslan av tomhet är accepterad, att all lust och längtan är en smärta att undivka.
Likgiltigheten blir det jag åtrår högst.
Den gör ingen skada, den omhuldar mig likt ett varmt bad av tomma tankar. Släpper sinnet fritt, låter det fylla mig med sin närvaro.
En känsla av frihet skapad av att inte känna begär till samhällets accepterade lustar.



Nattens känslor

Vaknade av illamående
Känner mig utnyttjad, smutsig, arg.
Arg på honom, arg på mig själv för att han får mig att känna så här.
Jag vill slå, skrika och banka.
Så här accepterar jag inte att bli behandlad!!
Har raderat alla hans meddelanden, alla spår. Kanske ska radera numret med?

Vad gör han med mig? Är jag ngn han bara ringer när det själv passar honom?
Tydligen.... Från och med nu får han ringa någon annanstans.
Jag kommer inte svara.

måndag 16 februari 2009

Vad jag behöver?

Jag behöver veta vad jag lider av.
Jag behöver att smärtan upphör.
Finna min väg i livet.
Att ha kraft att möta morgondagen.

torsdag 12 februari 2009

JAG ÄR RASANDE ÖVER ATT JAG INTE FÅR LOV ATT VARA FRISK!!

med ett tillägg:

ÅT HELVETE MED ER MÄN!

Något är fel


Jag fick ett samtal igår.
Det finns något som inte stämmer med mig. Tydligen har jag alldeles för låga kaliumvärden.
"Vad innebär det?" frågar jag. Jag får till svar att det är ovanligt för min unga ålder men att det kan ligga till grund för många av de symptom som jag upplever; illamående, buksmärtor, kraftig viktnedgång, yrsel, dubbelseende, apati osv.

Jag frågar var det kommer ifrån och doktorn talar om för mig att det är kopplat till binjurarna. Det är mycket viktigt att jag kommer in och tar ytterligare test så fort som möjligt. Vi bokar en tid för följande dag på morgonen. Min resa till min goda vän blir inställd, jag känner att jag verkligen inte vill vara ensam. Jag är rädd, inte enbart för nålarna utan för det faktum att det FAKTISKT är något fel på mig. Samtidigt känner jag en lättnad, lättnad över att allt inte varit något hjärnspöke.
Vännen förstår och kommer hem till mig istället. Något jag är så tacksam över att jag inte kan sätta ord på det.

Dagen därpå går provtagningen fort, jag kommer hem och möts av en förtvivlad katt i dörren.
Efter ett tag börjar jag känna illamåendet stiga, och det är riktigt illa. Så illa som det inte har varit sedan jag kom hem från Spanien. Jag försöker ta mig upp för trappan men håller på att falla ihop. Slutligen lyckas jag ta mig till sängen, där jag efter att ha hållit hinken som min det vore min livlina, till slut somnar utmattad.

onsdag 11 februari 2009

Sorg och smärta

Det gör ont i bröstet.
Hjärtat slår så hårt.
Tårarna rinner och går inte att hindra.

Jag sörjer, men förstår inte vad.

måndag 9 februari 2009

Tankar som skrämmer.....

Just nu far tankar i mitt huvud som aldrig trodde var möjligt.
Jag ser inget syfte i att stanna här, ser inget syfte i att uppleva morgondagen.
Jag känner bara ett lugn när jag tänker på att somna in och aldrig vakna....
De tankarna hade skrämt mig tidigare i mitt liv, men inte nu....
De får mig endast att känna frid.

Otacksam......

Min mor har idag sagt åt mig tre gånger att jag ska skärpa mig.
Att jag är otacksam.
Att jag inte försöker.

Hon förstår inte och mitt hjärta värker samtidigt som jag har mitt dåliga samvete.
Jag vill kunna skärpa, jag vill kunna visa tacksamhet.
Men jag kan inte!

Jag är förtvivlad!

lördag 7 februari 2009

Lycka

Jag har blivit sedd.
Förstådd.
Bekräftad.
Har fått känna en trygghet som sprider sig som en värme i hela kroppen.
Känt kroppen skaka för allt det som tidigare varit inlåst.

Jag har fått känna lycka igen.
Gått och lagt mig med ett leende på läpparna.

För en kort stund,
har jag levt.

torsdag 5 februari 2009

Börja om...

Blodkroppar som gått sönder.
Prov som inte går att analysera.
Skräck för nålar, då de ofta lämnar många märken på mina armar och händer.

Modet att våga börja om.

Vad gör man när en bra människa gör en olycklig?

Jag har någon.
Denna någon är en bra människa med hjärtat på rätta stället. Han bryr sig om, ställer upp oavsett situation, älskar med hela sitt hjärta. Han är omtyckt, rolig och den typen av människa som man så gärna vänder sig till avsett vad det gäller.

Men,

jag är inte lycklig med honom. Kan inte vända mig till honom när mörkret tränger på. Kan inte känna mer än vänskaplig beskyddande.
Hur krossar man en bra människas hjärta utan att gå under?

tisdag 3 februari 2009

Hjärtesorg

Det känns som om hjärtat sprängts av en kraft inifrån och gått i tusen bitar.
Jag gråter och gråter.
Förstår inte vad jag sörjer.

söndag 1 februari 2009

Ensam i malströmmen

Har nu varit hemma några dagar och har t.o.m hunnit att träffa en läkare. Har tid på onsdag för att ta mer än 25 olika prover för att kunna diagnostisera vad det är jag lider av fysiskt (sedan de tror att det inte endast är psykiska faktorer som spelar in).

Jag är rädd.
Rädd för att det ska vara något.
Rädd för att det inte är det.
Har börjat sätta på en mask hemma av "käckhet" för att jag inte vågar visa hur dåligt jag mår.

Jag känner mig likt många i den här situationen ensam. Har en massa människor runt om mig, men jag står där totalt handfallen.
Sitter i min glasbur medan världen fortsätter rotera. Jag ser den - men jag kan inte utgöra en del utav den. Känner mig tom.

torsdag 29 januari 2009

Tillbaka i Sverige

Det blev en mardrömsresa...
För det första tvingades jag betala 30 euro för ett handbagage som varken var fel storlek eller vägde för mycket. Om det hade hänt när jag varit bättre att helvetet brakar löst men, eftersom jag mår som jag mår så bröt jag ihop istället. Jag grät hejdlöst hela flighten.

När jag så steg av för att byta flyg kände jag hur allt föll. Jag orkade inte ens lyfta armen. Allt snurrade, jag var utmattad och smärtorna var intensiva. Väl på andra flighten hamnade jag bredvid, vad som skulle komma att visa sig, två alkoholister. De var trevliga till att börja med, så jag pratade med dem för att inte tänka så mycket på vad som hände i kroppen. Efter det att andra flaskan påbörjats av mina resekompanjoner kände jag att nu var det inte så roligt längre och ångrade min pratsamhet.
Har nu ett minne som består av ett blåmärke på vänster axel där damen satt och slog med tummen hela tiden så fort jag vände bort huvudet....

tisdag 27 januari 2009

Stoppad av Guardia Civil... igen....

Det är någonting med Spanien och en blå Opel Corsa med ett par sittande inuti.
Tydligen så stämmer den bilden väldigt bra överens med vad Guardia Civil söker när det är ute efter ETA-medlemmar eller narkotika traffikanter....
Jag vet inte hur många gånger vi blivit stoppade och fått uppvisa legitimation, jag som ser så oskyldigt svensk ut! =)
Kanske just därför, eller så är det helt enkelt att opel corsa är en kriminell bil ;)




PS. Lagens långa arm till trots så har jag en RIKTIGT bra dag! =D

"End of life as I know it"

Jag kan inte släppa det. Det sitter i magen.
En känsla;
om jag går igenom den dörren kommer inget att bli sig likt igen.
Jag känner mig nervös och upprymd. Det känns precis som de säger i PS. I love you.
Den här resan kommer innebära
- "the end of life as i know it".

måndag 26 januari 2009

Spikat och klart!

Hemresan är spikad! På onsdag bär det av.

Jag har haft fruktansvärda kval. Under hösten har jag utvecklat en åksjuka som jag tidigare aldrig kunde drömma om... Bara jag tänker buss eller tåg så känner jag hur det börjar svaja i kroppen och att en blockering är på ingång.

Men nu är datum satt, 8 timmars resa. Det bästa är att packa och inte tänka på det.

Under tiden roar jag mig med att lyssna på Bruce och ja... ni ser...

lördag 24 januari 2009

Så ramlar man tillbaks

Jag skäller på honom, säger till honom hur lite han förstår, hur lite han hjälper mig.

Sedan faller jag, förstår att det är omöjligt att förstå någon som inte förstår sig själv. Gråtande ber jag om förlåtelse...
Vad gör han?

Han kramar mig, vaggar mig, säger till mig att han älskar mig att jag är det som betyder mest i hans liv. Han FÖRSTÅR, förstår att när jag far ut mot honom så är det inte för att jag vill utan för att jag mår så dåligt. Han förstår det jag inte förstår.

Min klippa, jag vill inte förlora dig. Snälla - fortsätt tro på mig!

Har nu sagt far väl

Till läsarna på min andra blogg, dvs. Det kändes inte rätt att skriva något hurtigt och filosofiskt om ett land som jag kommer lämna.

Kändes lite i hjärtat, blev på något sätt det avslut som man inte vill acceptera. Ungefär som när man slutade gymnasiet, man vet det kommer, man ser fram emot det - men samtidigt så vill man inte se sina vänner spridas för vinden. Så en dag så står man där med mössan i handen och hurrar; hurrar för att man är fri från skolan, hurrar för att se sig själv och sina vänner gå vidare i sina liv. Hurrar för att aldrig se några av dem igen någonsin... Ironiskt? Kanske därför många får tårar i ögonen på sin examensdag, vi vet att det finns människor vi aldrig kommer se igen och vi sörjer det.

Nå väl, den här dagen börjar lika knepig som de andra. Börjar med en sömn som är orolig (somnar ofta inte förrän kl 6-9 på morgonen). Smärtar i magen, i med lite sojayoghurt och medicin. Min pojkvän är här, han är jobbigt hurtig. Han gör sitt bästa, men det får mig än mer apatisk. Allting ska göras senare, senare, senare... Det driver mig tokig! Jag behöver ordning och reda, men jag behöver tjata för att få det också!

Det många människor inte förstår är att när man mår dåligt vill man inte höra en massa klämkäcka kommentarer. Det får en att bara känna sig än mer deprimerad för man inte kan känna på samma sätt... Kl är 17.35. Har inte gått utanför dörren än, det är jobbigt när det är för mycket människor, får lätt ångest. Känner att människor stirrar på mig, att de anser jag ser schabbig ut, att jag inte hör hemma där på gatan.... Konstiga idéer eller hur?

På väg hem till Svea

Jag sitter just nu nere i Spanien, det är här jag har insett hur dåligt jag mår.

Efter att jag upplevde flera tillfällen av hyperventilationer i somras, som slutade på sjukhus, och flera arbetspass som fick avbrytas pga magsmärtor (ibland kunde jag int ens ta mig till jobbet för yrselanfall) - övertalade jag mig själv att det var inget och kämpade envist vidare.

Jag bestämde mig för att fullfölja mina åtaganden utomlands, säker på att ombytet av miljön skulle kunna få mig att må bättre. Jag var konstant trött, missade en massa tidsbestämda aktiviteter. När så väl hösten kom börjad jag dra på mig en massa infektioner, förkylning på förkylning. Eftersom jag avskyr sjukhus väntade jag in till det sista med att söka hjälp. När jag slutligen gjorde det var det antibiotika som gällde.

Magsmärtorna forsatte dock, jag har under 2009 under loppet av 12 dagar varit inlagd på akuten 2 ggr och fick dropp och smärtstillande. Jag har rasat i vikt, är håglös och ser inget syfte i att göra saker.

När jag för över 8 månader sedan började ställa en massa existensiella frågor tänkte jag bara att detta var en del av livet, att stunderna av total depression och förtvivlan över att jag var värdelös och inte fyllde någon funktion, var normalt - att alla känner så.
Det är väl också sant, men att gå runt med den känslan varje dag i 8 månader ter sig inte särskilt nyttigt.

Där är bakgrunden, det har en massa därtill men varför dra upp all smuts i ljuset.
Min vardag känns tom, utan mening och utan framtid. Det enda jag kan fokusera på är att bli bra, även om jag tvivlar på det med...
Jag vägrar låtsas att all är bra, även om dagens samhälle kräver det. Att allt ska vara bra, att allt ska vara perfekt - men vi människor är inte perfekta!

Lektion 1: Låt dig själv få må dåligt ibland, det är en del av livet.

fredag 23 januari 2009

Att hitta hem till sig själv


Vad handlar denna blogg om kan man undra sig?

Någonstans under åren tappade jag bort den den glada, livfulla, nyfikna person jag var. Jag har nu fått en chans få förunnas, möjligheten att bara fokusera på mig själv och min hälsa.

Jag har vid 24 års ålder kört mig själv i botten, kraschat in i väggen, tömt mig på all energi.

Jag har en lång krokig väg framför mig.

Den här bloggen är till för att uttrycka mig, då jag alltid älskat att skriva och då det hjälpt mig så många gånger innan. Någonstans hoppas jag att det även ska kunna hjälpa människor som är i samma situation, eller hindra dem som är på väg in i den...

Det kommer nog att bli en hel del mörka stigar, men jag välkomnar så varmt alla leenden!Det kan handla om "Hundens och Kattens Dagbok", vitsiga kommentarer eller bara något barnsligt roligt....

Välkommen till min resa tillbaka till Milla!

Känn dig fri att fråga och uttrycka din åsikt!