Till läsarna på min andra blogg, dvs. Det kändes inte rätt att skriva något hurtigt och filosofiskt om ett land som jag kommer lämna.
Kändes lite i hjärtat, blev på något sätt det avslut som man inte vill acceptera. Ungefär som när man slutade gymnasiet, man vet det kommer, man ser fram emot det - men samtidigt så vill man inte se sina vänner spridas för vinden. Så en dag så står man där med mössan i handen och hurrar; hurrar för att man är fri från skolan, hurrar för att se sig själv och sina vänner gå vidare i sina liv. Hurrar för att aldrig se några av dem igen någonsin... Ironiskt? Kanske därför många får tårar i ögonen på sin examensdag, vi vet att det finns människor vi aldrig kommer se igen och vi sörjer det.
Nå väl, den här dagen börjar lika knepig som de andra. Börjar med en sömn som är orolig (somnar ofta inte förrän kl 6-9 på morgonen). Smärtar i magen, i med lite sojayoghurt och medicin. Min pojkvän är här, han är jobbigt hurtig. Han gör sitt bästa, men det får mig än mer apatisk. Allting ska göras senare, senare, senare... Det driver mig tokig! Jag behöver ordning och reda, men jag behöver tjata för att få det också!
Det många människor inte förstår är att när man mår dåligt vill man inte höra en massa klämkäcka kommentarer. Det får en att bara känna sig än mer deprimerad för man inte kan känna på samma sätt... Kl är 17.35. Har inte gått utanför dörren än, det är jobbigt när det är för mycket människor, får lätt ångest. Känner att människor stirrar på mig, att de anser jag ser schabbig ut, att jag inte hör hemma där på gatan.... Konstiga idéer eller hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar