Saker började vända, jag började må lite bättre. Hade lite mer energi. Plötsligt blir det bakslag. Huvudet är med, men kroppen vägrar samarbetar. Efter många turer har jag fått komma in till mag- och tarmkliniken. Där får jag en äldre herre tilldelad som min läkare.
Det tar inte lång stund innan jag inser att den här människan lyssnar, men på ett litet nedvärderande sätt. Ställer samma fråga flera ggr för att se om min respons ändras. Han frågar om allt, allt från fysiskt tillstånd till miljön runt omkring mig. Jag förklarar men får intrycket av hans svar att han anser att detta är mkt troligt psykiskt relaterat.
Jag svarar att jag vet inte, det är därför jag ber om hjälp.
Till slut bryter jag samman när jag får kommentaren "men om du planerar inför hösten som om du vore frisk, då kan du ju inte tro att du lider av ngt allvarligt?"
Vad svarar man på det? Jag hulkar fram att jag måste ha ngt att greppa efter, annars kommer jag tyna bort. Jag måste ha ngt att se fram emot.
Har jag läst på om hur magen fungerar? Jag svarar att jag inte sitter och letar sjukdomar på nätet, det är lätt att tillskriva sig själv symptom som inte finns där.
Till svar får jag att han inte håller med, att det är bra att hålla sig informerad. Jag svarar att jag inte är utbildad inom området och därför inte vill ställa några felaktiga diagnoser.
Efter undersökningen är klar, då läkaren blir förvånad över att det gör ont när han paplperar, så är tonen en annan. Jag ska komma ihåg att jag alltid kan ringa om det är något... Att de finns där.
onsdag 22 april 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)