torsdag 29 januari 2009

Tillbaka i Sverige

Det blev en mardrömsresa...
För det första tvingades jag betala 30 euro för ett handbagage som varken var fel storlek eller vägde för mycket. Om det hade hänt när jag varit bättre att helvetet brakar löst men, eftersom jag mår som jag mår så bröt jag ihop istället. Jag grät hejdlöst hela flighten.

När jag så steg av för att byta flyg kände jag hur allt föll. Jag orkade inte ens lyfta armen. Allt snurrade, jag var utmattad och smärtorna var intensiva. Väl på andra flighten hamnade jag bredvid, vad som skulle komma att visa sig, två alkoholister. De var trevliga till att börja med, så jag pratade med dem för att inte tänka så mycket på vad som hände i kroppen. Efter det att andra flaskan påbörjats av mina resekompanjoner kände jag att nu var det inte så roligt längre och ångrade min pratsamhet.
Har nu ett minne som består av ett blåmärke på vänster axel där damen satt och slog med tummen hela tiden så fort jag vände bort huvudet....

tisdag 27 januari 2009

Stoppad av Guardia Civil... igen....

Det är någonting med Spanien och en blå Opel Corsa med ett par sittande inuti.
Tydligen så stämmer den bilden väldigt bra överens med vad Guardia Civil söker när det är ute efter ETA-medlemmar eller narkotika traffikanter....
Jag vet inte hur många gånger vi blivit stoppade och fått uppvisa legitimation, jag som ser så oskyldigt svensk ut! =)
Kanske just därför, eller så är det helt enkelt att opel corsa är en kriminell bil ;)




PS. Lagens långa arm till trots så har jag en RIKTIGT bra dag! =D

"End of life as I know it"

Jag kan inte släppa det. Det sitter i magen.
En känsla;
om jag går igenom den dörren kommer inget att bli sig likt igen.
Jag känner mig nervös och upprymd. Det känns precis som de säger i PS. I love you.
Den här resan kommer innebära
- "the end of life as i know it".

måndag 26 januari 2009

Spikat och klart!

Hemresan är spikad! På onsdag bär det av.

Jag har haft fruktansvärda kval. Under hösten har jag utvecklat en åksjuka som jag tidigare aldrig kunde drömma om... Bara jag tänker buss eller tåg så känner jag hur det börjar svaja i kroppen och att en blockering är på ingång.

Men nu är datum satt, 8 timmars resa. Det bästa är att packa och inte tänka på det.

Under tiden roar jag mig med att lyssna på Bruce och ja... ni ser...

lördag 24 januari 2009

Så ramlar man tillbaks

Jag skäller på honom, säger till honom hur lite han förstår, hur lite han hjälper mig.

Sedan faller jag, förstår att det är omöjligt att förstå någon som inte förstår sig själv. Gråtande ber jag om förlåtelse...
Vad gör han?

Han kramar mig, vaggar mig, säger till mig att han älskar mig att jag är det som betyder mest i hans liv. Han FÖRSTÅR, förstår att när jag far ut mot honom så är det inte för att jag vill utan för att jag mår så dåligt. Han förstår det jag inte förstår.

Min klippa, jag vill inte förlora dig. Snälla - fortsätt tro på mig!

Har nu sagt far väl

Till läsarna på min andra blogg, dvs. Det kändes inte rätt att skriva något hurtigt och filosofiskt om ett land som jag kommer lämna.

Kändes lite i hjärtat, blev på något sätt det avslut som man inte vill acceptera. Ungefär som när man slutade gymnasiet, man vet det kommer, man ser fram emot det - men samtidigt så vill man inte se sina vänner spridas för vinden. Så en dag så står man där med mössan i handen och hurrar; hurrar för att man är fri från skolan, hurrar för att se sig själv och sina vänner gå vidare i sina liv. Hurrar för att aldrig se några av dem igen någonsin... Ironiskt? Kanske därför många får tårar i ögonen på sin examensdag, vi vet att det finns människor vi aldrig kommer se igen och vi sörjer det.

Nå väl, den här dagen börjar lika knepig som de andra. Börjar med en sömn som är orolig (somnar ofta inte förrän kl 6-9 på morgonen). Smärtar i magen, i med lite sojayoghurt och medicin. Min pojkvän är här, han är jobbigt hurtig. Han gör sitt bästa, men det får mig än mer apatisk. Allting ska göras senare, senare, senare... Det driver mig tokig! Jag behöver ordning och reda, men jag behöver tjata för att få det också!

Det många människor inte förstår är att när man mår dåligt vill man inte höra en massa klämkäcka kommentarer. Det får en att bara känna sig än mer deprimerad för man inte kan känna på samma sätt... Kl är 17.35. Har inte gått utanför dörren än, det är jobbigt när det är för mycket människor, får lätt ångest. Känner att människor stirrar på mig, att de anser jag ser schabbig ut, att jag inte hör hemma där på gatan.... Konstiga idéer eller hur?

På väg hem till Svea

Jag sitter just nu nere i Spanien, det är här jag har insett hur dåligt jag mår.

Efter att jag upplevde flera tillfällen av hyperventilationer i somras, som slutade på sjukhus, och flera arbetspass som fick avbrytas pga magsmärtor (ibland kunde jag int ens ta mig till jobbet för yrselanfall) - övertalade jag mig själv att det var inget och kämpade envist vidare.

Jag bestämde mig för att fullfölja mina åtaganden utomlands, säker på att ombytet av miljön skulle kunna få mig att må bättre. Jag var konstant trött, missade en massa tidsbestämda aktiviteter. När så väl hösten kom börjad jag dra på mig en massa infektioner, förkylning på förkylning. Eftersom jag avskyr sjukhus väntade jag in till det sista med att söka hjälp. När jag slutligen gjorde det var det antibiotika som gällde.

Magsmärtorna forsatte dock, jag har under 2009 under loppet av 12 dagar varit inlagd på akuten 2 ggr och fick dropp och smärtstillande. Jag har rasat i vikt, är håglös och ser inget syfte i att göra saker.

När jag för över 8 månader sedan började ställa en massa existensiella frågor tänkte jag bara att detta var en del av livet, att stunderna av total depression och förtvivlan över att jag var värdelös och inte fyllde någon funktion, var normalt - att alla känner så.
Det är väl också sant, men att gå runt med den känslan varje dag i 8 månader ter sig inte särskilt nyttigt.

Där är bakgrunden, det har en massa därtill men varför dra upp all smuts i ljuset.
Min vardag känns tom, utan mening och utan framtid. Det enda jag kan fokusera på är att bli bra, även om jag tvivlar på det med...
Jag vägrar låtsas att all är bra, även om dagens samhälle kräver det. Att allt ska vara bra, att allt ska vara perfekt - men vi människor är inte perfekta!

Lektion 1: Låt dig själv få må dåligt ibland, det är en del av livet.

fredag 23 januari 2009

Att hitta hem till sig själv


Vad handlar denna blogg om kan man undra sig?

Någonstans under åren tappade jag bort den den glada, livfulla, nyfikna person jag var. Jag har nu fått en chans få förunnas, möjligheten att bara fokusera på mig själv och min hälsa.

Jag har vid 24 års ålder kört mig själv i botten, kraschat in i väggen, tömt mig på all energi.

Jag har en lång krokig väg framför mig.

Den här bloggen är till för att uttrycka mig, då jag alltid älskat att skriva och då det hjälpt mig så många gånger innan. Någonstans hoppas jag att det även ska kunna hjälpa människor som är i samma situation, eller hindra dem som är på väg in i den...

Det kommer nog att bli en hel del mörka stigar, men jag välkomnar så varmt alla leenden!Det kan handla om "Hundens och Kattens Dagbok", vitsiga kommentarer eller bara något barnsligt roligt....

Välkommen till min resa tillbaka till Milla!

Känn dig fri att fråga och uttrycka din åsikt!