Jag sitter just nu nere i Spanien, det är här jag har insett hur dåligt jag mår.
Efter att jag upplevde flera tillfällen av hyperventilationer i somras, som slutade på sjukhus, och flera arbetspass som fick avbrytas pga magsmärtor (ibland kunde jag int ens ta mig till jobbet för yrselanfall) - övertalade jag mig själv att det var inget och kämpade envist vidare.
Jag bestämde mig för att fullfölja mina åtaganden utomlands, säker på att ombytet av miljön skulle kunna få mig att må bättre. Jag var konstant trött, missade en massa tidsbestämda aktiviteter. När så väl hösten kom börjad jag dra på mig en massa infektioner, förkylning på förkylning. Eftersom jag avskyr sjukhus väntade jag in till det sista med att söka hjälp. När jag slutligen gjorde det var det antibiotika som gällde.
Magsmärtorna forsatte dock, jag har under 2009 under loppet av 12 dagar varit inlagd på akuten 2 ggr och fick dropp och smärtstillande. Jag har rasat i vikt, är håglös och ser inget syfte i att göra saker.
När jag för över 8 månader sedan började ställa en massa existensiella frågor tänkte jag bara att detta var en del av livet, att stunderna av total depression och förtvivlan över att jag var värdelös och inte fyllde någon funktion, var normalt - att alla känner så.
Det är väl också sant, men att gå runt med den känslan varje dag i 8 månader ter sig inte särskilt nyttigt.
Där är bakgrunden, det har en massa därtill men varför dra upp all smuts i ljuset.
Min vardag känns tom, utan mening och utan framtid. Det enda jag kan fokusera på är att bli bra, även om jag tvivlar på det med...
Jag vägrar låtsas att all är bra, även om dagens samhälle kräver det. Att allt ska vara bra, att allt ska vara perfekt - men vi människor är inte perfekta!
Lektion 1: Låt dig själv få må dåligt ibland, det är en del av livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar