Det slår mig som så många gånger förr.
Människor, främst män, som säger vilken fantastisk person jag är.
När jag så slutligen vågar tro på dem, släpper dem in på livet - så finns de inte där när jag behöver dem som mest.
Jag inser att det är omöjligt för dem att veta vad jag känner om jag inte förmedlar just detta, men det är där det brister. De går aldrig att nå just när jag behöver säga de ord som tynger ner mig.
Var gång svär jag på att aldrig släppa in någon mer, att den enda man kan lita på är sig själv.
Samtidigt värker mitt brustna hjärta efter en varm famn, oftast en specifik som tillhör den person som jag just uteslutit ur mitt liv.
Nu står jag här igen, förvirrad, övergiven. upprörd, vansinnig... I tre dagar har jag gråtit mig till sömns. De två första försökte jag nå en vän, utan att lyckas. Jag skrev till denne, förklarade vad jag kände. Än ligger telefonen tyst på sin klyka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar