Har nu varit hemma några dagar och har t.o.m hunnit att träffa en läkare. Har tid på onsdag för att ta mer än 25 olika prover för att kunna diagnostisera vad det är jag lider av fysiskt (sedan de tror att det inte endast är psykiska faktorer som spelar in).
Jag är rädd.
Rädd för att det ska vara något.
Rädd för att det inte är det.
Har börjat sätta på en mask hemma av "käckhet" för att jag inte vågar visa hur dåligt jag mår.
Jag känner mig likt många i den här situationen ensam. Har en massa människor runt om mig, men jag står där totalt handfallen.
Sitter i min glasbur medan världen fortsätter rotera. Jag ser den - men jag kan inte utgöra en del utav den. Känner mig tom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar